shitti dåli på att skriva här. Vem om inte pappa säger till mig.
Men det händer så mycket och tiden går så fort. Galet. På riktigt.
Har varit här i mer än en månad nu. Har jobbat en månad. Har bott i vår egna lägenhet i snart en månad. Vi har varit i London en månad.
Och jag börjar känna mig lite hemma. Börjar känna lite rutin, att jag börjar lära mig hur saker funkar här. Men samtidigt känner jag saknad till det igenkännbara och bekväma, hemmahemma i Sverige.
Får något av en ensamkänsla ibland. Fast jag vet att jag egentligen vill vara oberoende av andra. Antar att det hör till det hela. Inse att man alltid kommer att ha sig själv, men att man kan förlora andra. Jag tackar dock gud för att jag lyckades hitta så otroligt fina reskamrater. Hade jag inte haft Jenny och Emma hade jag suttit på planet hem igen efter 2 dagar. Definitivt. Och ensamkänslan blir inte alls lika jobbig när de är där.

Såklart ska man också gå och göra det man absolut absolut inte ville göra när man åkte hit. Gå och bli förtjust i en brittjävel. En såndär som charmar ner en totalt. Im so damn splittrad and fucked.
Go London!